Liten Ida grej bara

Jag måste börja mitt dystra inlägg med att jag äntligen har skaffat mig en telefon och har samma gamla härliga nummer. Så nu är det bara messa på m8!

Jag har alltid haft svårt att låta folk komma mig nära på livet. Jag har alltid haft svårt att lita på folk. Jag har alltid varit extra försiktig, på mitt sätt. Jag har alltid haft mils långa murar för att inte förstöra mig själv. Jag har tyckt om att leva för mig själv. Närheten av folk skrämmer mig lite. Jag har försökt att släppa taget om mig själv lite mera och ge de som står mig nära lite utrymme. Jag har alltid haft svårt att släppa spärrarna. Jag har alltid haft en tendens att bli grinig när folk har kommit mig för nära. För jag är rädd för att stå där själv en dag. Jag är rädd att se er vända och gå. Jag är rädd för att mitt liv ska förstöras. och jag är rädd för att vara riktigt lycklig. Det låter helt weird. Men när jag är riktigt lycklig, då sitter jag bara och väntar på att helvetet ska bryta lös. Och då är det klart att det händer.. Men det är svårt att se livet sjunka undan bit för bit. Så lär mig att kunna lita på folk, lär mig att kunna andas. Lär mig, hur man är lycklig utan gränser. För jag kan inte lära mig själv. Jag vågar inte..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0