Tankar / Ida

Jag hatar den här känslan, jag hatar att känna såhär. Det känns som om jag sjunker, som en sten. Ljuset försvinner ju mer tiden går. Ju mer tankar som slår emot mig desto lägre hamnar jag. Jag kan simma, jag tänker inte drunkna i mina egna tankar. Jag hatar dom här dagarna. När ingenting verkar gå. Ingenting verkar fungera. Allting verkar fallera. När sanningen är att mitt liv är bättre än någonsin. Jag har lärt mig att hitta riktiga vänner. Jag har hittat allt jag behöver. Allt jag vill ha. Men jag har aldrig tagit tag i den här klumpen i magen. Den har funnits här i flera år. Jag orkar inte bearbeta den. Jag vill inte. Jag önskar man kunde spola tillbaka tiden, till den där tiden, då man var liten. När mamma var ute och lekte i sandlådan. Hela familjen åt frukost tillsammans. Jag vill spola tillbaka tiden till sekunden jag och min storebror kunde snacka om allt. Jag saknar tiden jag kunde känna mig hemma. Jag känner mig förvirrad, lite rädd också. Jag växer för snabbt. Jag hinner inte med. Det är skrämmande att klara sig själv. Jag vet inte längre vad hemma är. Jag har ett hem, och jag älskar min familj, men mitt hem är inte längre hemma. Jag saknar tryggheten, jag tycker inte om att lägga min trygghet i händerna på någon. Jag är inte säker på någonting längre. Utom på dig. Dig är jag mer än säker på. Det är skrämmande, jag brukar inte släppa in någon snabbt. Det är inte skrämmande att släppa in någon, bara när den går. Och jag förstår inte varför jag aldrig kan leva i nuet. Varför jag inte kan unna mig det här. Varför kan jag inte bara njuta. Varför måste jag alltid vara orolig? Alltid tänka negativt. Jag vill hem, hem till tryggheten, hem till mitt rum, hem till mitt smultronställe. Hem till mina rätta tankar. hem till min säng. Jag hör inte hemma här. Jag är inte den här typen av människa. Jag är lycklig över att jag har DIG, jag är lycklig över mina närmsta vänner. Och så j'vla stolt över att ni kallar mig för vän, när jag egentligen är precis som vem som helst. Och det är kanske där problemet sitter. Jag känner mig bara som en i mängden, men jag vill inte passa in.


I'll catch up later.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0